Nu har jag pratat med den personen på mitt jobb som missköter sina arbetstider. Det ar inget kul, men jag kände att jag var tvungen. Utgick från mig själv hela tiden, dom andra får föra sin egen talan. Även om jag sa att det var fler som tyckte det nämnde jag inga namn, det är inte min sak. Kände mig nöjd med det hela för jag var lugn, sansad och inte arg, det tror jag inte hon heller uppfattade mig som. Vill inte det ska bli sura miner på jobbet utan mer ett uppvaknande för alla. Det ska ju inte bli så att man aldrig får komma sen eller gå tidigare ibland behövs det faktiskt. Men jag kände mig som ett barn när hon svarade mig, den dag jag känner att jag stjäl tid från kommunen ska jag säga till så dom tar på min lön, alla heder åt dig Åsa som sa något. Det var inte alls det jag var ute efter, nån heder. Bara säga vad jag tyckte, vi ska ju ha rak kommunikation, det är ju viktigt säger mina arbetskamrater. Men jag vet att det oftast inte funkar i praktiken. När jag sen kommer in ikväll på mitt arbete har hon skrivit ett öppet brev till oss arbetskamrater där hon skriver vad hon sa till mig, sen tror hon att vi har gaddat ihop oss och jag har blivit budbäraren. Men så är det inte, jag valde själv att prata med henne. För jag vet hur det är att vara den som dom snackar o och gnäller på. Det är INTE kul! Jag vill inte hon ska må dåligt, fast det vet jag att hon gör, det framkom i brevet. Och det var inte det jag ville. Hoppas detta löser sig till det bästa, i grund och botten är vi en bra grupp!
Nu ska jag göra lite nytta här på mitt arbete, det är ju så det ska vara=)!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar